Allt har blivit värre, jag har ingen energi och allt känns meningslöst. Jag har fått allvarliga sömnproblem och ibland kan jag inte sova på hela natten. I måndags var jag så slut att jag gick hem tidigare från skolan och jag har inte gått tillbaks sedan dess. Förutom idag då jag hade en tid med skolsköterskan för att prata om just detta.

Det var hur jobbigt som helst. Tydligen ligger jag i undre kanten av min normalviktsskala och jag får absolut inte gå ner mer :O Det kunde jag alldrig tro, rättare sagt, jag tror fortfarande inte på det. Jag menar, som jag ser ut kan jag inte vara ens i närheten av underkant på normalskalan :/ Men jag antar att jag får lita på människan, hon är ju trots allt utbildad.

                Min målvikt var tydligen skandalöst låg, till och med farlig >.< Jag som inte tyckte att det var särskillt lågt... typ 58-62 någonstans. Men det var tydligen fel. Hon sa att jag måste börja äta 6 gånger om dagen, jag tog i hand på det x(

Jag får alldrig äta ensam och jag får inte vara ensam efter att jag har ätit, eftersom att jag inte kommer att klara av ångesten ensam.

Den 20e har jag en tid på Bupp, pluss att jag ska till tyresöhällsan för att prata med en läkare och ta blodprover m.m Om en vecka (torsdag) ska jag träffa skolsköterskan igen. Så det händer mycket nu och det är jättejobbigt. Jag har alldrig haft en sådan jobbig period förut i mitt liv. Jag är ett totalt vrak.

Så vad händer ikväll.. jag vet inte, jag har inga planer... längre... Jag skulle på bio och se Avatar med Max och några från hans klass innan de bestämmde sig för att flytta tiden till 2 timmar tidigare vilket jag fick veta för sent så jag han inte.

Jag antar att jag får mysa lite med familjen... Kanske se på någon film hemma, typ Public Enemies eller nått.

Jag vet inte vad som händer med mig, jag har börjat bli så trött hela tiden. Många säger nog att det beror på att jag äter för lite, men det började för några dagar sedan och jag har ätit lite betydligt längre än så. Jag har börjat få svårt att somna på kvällarna, + att nu har skolan börjat så då måste jag upp tidigt.

Ahh, vad jobbigt allt är just nu, jag som mådde så bra. Men det går väll över antar jag.

Ett år äldre... Visare? Jag vet inte. Dagen har bestått av mycket firande och tårta... Inte direkt. Dagen började med att mamma, pappa och Cecilia väckte mig och Max med mycket vacker "jamåhonleva"sång. Jag fick min pressent och Max sin i förväg eftersom att vi fick varsin biljett till Sonisphere-festivalen i sommar :D

Sedan hade mamma bakat scones på morgonen eftersom att jag önskade mig nybakat bröd till frukost. Det var gott men blev en fail eftersom att jag kände mig illamående efteråt, fick lite småångest :(

Sedan gick vi på resturang och jag åt en sallad. Efter har det inte hänt nått... Jag och Max blev ensamma hemma en lång tid... Sedan var det precis middag, känner mig otroligt tung och kommer att ha världens ångest senare. Men jag antar att jag får försöka tänka mig att det är min födelsedag och jag är värd att äta lite gott.

Jag är dock jätterädd inför imorgon eftersom att vi ska till farmor och farfar för att äta. Jag vet inte om jag klarar av det och jag tror inte att de skulle förstå om jag inte åt. Vi får se, jag får göra mitt bästa.

Nu ska vi se Inglorius Bastards tror jag. Max sitter och spelar tv-spel :/ Får slita honom bort därifrån, det är trots allt min födelsedag ;)

Jag fick en intressant komentar av en Amanda på mitt inlägg om vad som egentligen är värt någonting här i livet. Och jo, det är klart att mål är bra att ha också, jag misstänker att det är målen som ger människan en känsla av mening... Ett syfte att fortsätta leva.

            Och du har absolut rätt i att det är resan dit som räknas. Men vi blir så uppslukade i hur vi kommer att må när vi väl är framme, helt absurt fokuserade på framtiden att vi inte känner efter hur resan dit känns, vi glömmer helt enkelt bort att leva resan. Istället ställer vi in oss på något slags-zombieläge, överlevnadsläge eller vad ni vill kalla det, under resan tills vi är framme vid målet.

Likt en löpare som sprungit så länge att han inte längre känner sina ben, men han är så fokuserad på målet att hans ben fortsätter gå automatiskt utan att han behöver tänka. Hjärnan blir som paralyserad, bedövad av framtidens guld och gröna skogar.

Men om vi bara lärde oss att skilja på nutid och framtid som två separata ting istället för att försöka leva i framtiden som någon slags idyllisk verklighet, kan vi kanske börja tänka på resan som det viktiga?

För när man tänker efter är det bara fånigt att försöka leva i någon fantasivärld som inte inträffat ännu.

Slutsats: Ha mål, men glöm inte resan, snälla, glöm inte bort att leva innan det är försent. Lev inte målet, lev resan!

Chattar med oskar http://thenamegiver.bloggplatsen.se/ och vi började diskutera vad som är värt någonting i livet. Jag har precis läst "tuesdays with Morrie" och den får en verkligen att tänka.

Varför jagar vi det perfekta livet senare, när vi kan må bra NU? Alla strävar efter att må bra, men inte just nu, vi tittar framåt.Tänker att när jag har nått min målvikt, då mår jag bra, då är allt perfekt. Eller när jag fått min befodran och har alla de där pengarna kan jag slå mig till ro och leva gott rästen av livet.

För det första, måste vi lida på vägen dit? Måste vi försumma det vi behöver nu bara för att nå någonting vi tror att vi vill ha sen? Tror ni att jag kommer ligga på min dödsbädd och säga: Det var ett bra val att strunta i att äta all den där goda maten som jag innerst inne ville äta, jag menar jag blev ju smal!

För jag tror inte det, jag tror inte att det betyder så mycket då. Ändå vet jag att jag kommer att fortsätta med det, för att jag så naivt håller fast vid tron på att jag kommer att bli lycklig när jag lyckats.

Och då kommer vi till "för det andra"... Blir jag det? Blir vi lyckligare när vi nått våra mål? Av egen erfarenhet kan jag säga nej. När vi når våra mål känns det tomt eftersom att vi förväntar oss så mycket mer. När jag hade nått min målvikt skulle ju allt kännas bra, allt skulle lösa sig automatiskt. Men det fungerar inte så, då behövs någonting nytt att sträva mot.

Kan man inte strunta i senare och tänka på nu? Hur mår jag nu? Hur vill jag leva nu? Vad behöver jag nu? Vad vill jag ha nu? So wat om jag inte är rik när jag är 30, är all stress och lidande på vägen dit värt det man får? Massor av pengar och en hjärtattack?

Jag kan lika gärna bli påkörd av en buss imorgon och dö. Man vet alldrig vad som kommer att hända så då kan jag lika gärna njuta av dagen. Men jag antar att det är lite derför vi gör det, det ger oss en falsk men trygg känsla av kontroll, det känns som att vi vet vad som kommer att hända. Vi vill kontrolera våra liv så hårt vi bara kan och tror att vi kan sätta vår framtid i sten om vi bara kämpar och lider tillräckligt. Jag antar att man tror att man ska bli belönad om man lider, för att man har orkat kämpa trots att det var jobbigt.

Men det är bullshit, vi borde bara må så bra som möjligt medans vi kan!

Jag har funderat på om jag ska börja skriva matdagbok här på bloggen... Jag vet inte om det är så smart då folk förmodligen blir besvikna på mig... Men jag skriver redan ner allt jag äter i en bok och funderar på om det kanske skulle hjälpa mig på något sätt om andra såg det också?

Jag tänkte att eftersom att jag ofta ljuger om hur mycket jag äter kanske det är lättare att vara sanningsenlig när man skriver det och inte säger det? Eller om det bara skulle bli jobbigt, om ni alla skulle förakta mig och tycka att jag var sjuk. Börja komentera om hur messed up jag är och skrika på mig?

För i såfall skulle det ju sluta med att jag började ljuga ändå och skriva att jag äter mer än jag gör.

Jag vet inte riktigt, jag får nog tänka lite mer på det, vi får se.

Det har varit en bra dag idag, trots att jag har ätit ganska mycket har jag inte ångest. Jag åt som sagt 2 grönsaksbiffar med sallad till lunch. Till middag blev det soppa: varma koppen tomat och chili med färsk tärnad tomat som jag sprinklade i och en klick vitlöks creme freche. Till det åt jag en nyttig macka på typ 30g med ost och bregott. Åt dock bara lite av soppan, orkade inte allt så det blev kanske en knapp dl soppa.

Under dagen har jag dessutom knaprat i mig en del nötter och nu på kvällen vart det yogurt med frusna blåbär och hallon + färska jordgubbar.

Älskar från och med nu veggosöndag ^^

Jag förstår inte riktigt varför jag inte fått ångest av all mat jag ätit idag. Jag menar både middagen och yogurten åt jag sent, och jag brukar hata att äta efter 18:00... Men jag klagar inte, det är jätteskönt att slippa ångesten för en gångs skull.

Min och mammas första vegetariska söndag ^^ Till lunch lagade jag grönsaksbiffar som vi åt tillsammans med en sallad.

Ingredienser:

Chili

Spiskummin

Svart- och vitpeppar

Salt

3 msk ströbröd

4msk mjölk

krossade linfrön

sesamfrön

1 ägg

3 morötter

4 potatisar

1 gullök

purjolök

Riv morötter, potatis och lök grovt. Pressa ut överflödig vetska ur grönsakerna. Blanda ströbröd med mjölk och frön, låt stå och svälla. Dela purjolöken på längden och skär i små bitar, skölj noga. Blanda allt i en skål. Blanda ner ströbröd blandningen och ägget, krydda.

Klicka ut smeten och stek i sparsamt med olivolja.

Salladen består av plommontomat, röd paprika, Salanova sallad och pumpafrön.

Det var verkligen supergott! Enligt både mamma och mig så det säger jag inte bara för att jag lagade det ;)