Jag fick en intressant komentar av en Amanda på mitt inlägg om vad som egentligen är värt någonting här i livet. Och jo, det är klart att mål är bra att ha också, jag misstänker att det är målen som ger människan en känsla av mening... Ett syfte att fortsätta leva.

            Och du har absolut rätt i att det är resan dit som räknas. Men vi blir så uppslukade i hur vi kommer att må när vi väl är framme, helt absurt fokuserade på framtiden att vi inte känner efter hur resan dit känns, vi glömmer helt enkelt bort att leva resan. Istället ställer vi in oss på något slags-zombieläge, överlevnadsläge eller vad ni vill kalla det, under resan tills vi är framme vid målet.

Likt en löpare som sprungit så länge att han inte längre känner sina ben, men han är så fokuserad på målet att hans ben fortsätter gå automatiskt utan att han behöver tänka. Hjärnan blir som paralyserad, bedövad av framtidens guld och gröna skogar.

Men om vi bara lärde oss att skilja på nutid och framtid som två separata ting istället för att försöka leva i framtiden som någon slags idyllisk verklighet, kan vi kanske börja tänka på resan som det viktiga?

För när man tänker efter är det bara fånigt att försöka leva i någon fantasivärld som inte inträffat ännu.

Slutsats: Ha mål, men glöm inte resan, snälla, glöm inte bort att leva innan det är försent. Lev inte målet, lev resan!

Chattar med oskar http://thenamegiver.bloggplatsen.se/ och vi började diskutera vad som är värt någonting i livet. Jag har precis läst "tuesdays with Morrie" och den får en verkligen att tänka.

Varför jagar vi det perfekta livet senare, när vi kan må bra NU? Alla strävar efter att må bra, men inte just nu, vi tittar framåt.Tänker att när jag har nått min målvikt, då mår jag bra, då är allt perfekt. Eller när jag fått min befodran och har alla de där pengarna kan jag slå mig till ro och leva gott rästen av livet.

För det första, måste vi lida på vägen dit? Måste vi försumma det vi behöver nu bara för att nå någonting vi tror att vi vill ha sen? Tror ni att jag kommer ligga på min dödsbädd och säga: Det var ett bra val att strunta i att äta all den där goda maten som jag innerst inne ville äta, jag menar jag blev ju smal!

För jag tror inte det, jag tror inte att det betyder så mycket då. Ändå vet jag att jag kommer att fortsätta med det, för att jag så naivt håller fast vid tron på att jag kommer att bli lycklig när jag lyckats.

Och då kommer vi till "för det andra"... Blir jag det? Blir vi lyckligare när vi nått våra mål? Av egen erfarenhet kan jag säga nej. När vi når våra mål känns det tomt eftersom att vi förväntar oss så mycket mer. När jag hade nått min målvikt skulle ju allt kännas bra, allt skulle lösa sig automatiskt. Men det fungerar inte så, då behövs någonting nytt att sträva mot.

Kan man inte strunta i senare och tänka på nu? Hur mår jag nu? Hur vill jag leva nu? Vad behöver jag nu? Vad vill jag ha nu? So wat om jag inte är rik när jag är 30, är all stress och lidande på vägen dit värt det man får? Massor av pengar och en hjärtattack?

Jag kan lika gärna bli påkörd av en buss imorgon och dö. Man vet alldrig vad som kommer att hända så då kan jag lika gärna njuta av dagen. Men jag antar att det är lite derför vi gör det, det ger oss en falsk men trygg känsla av kontroll, det känns som att vi vet vad som kommer att hända. Vi vill kontrolera våra liv så hårt vi bara kan och tror att vi kan sätta vår framtid i sten om vi bara kämpar och lider tillräckligt. Jag antar att man tror att man ska bli belönad om man lider, för att man har orkat kämpa trots att det var jobbigt.

Men det är bullshit, vi borde bara må så bra som möjligt medans vi kan!