Jag vet inte vad som fick mig att gå in är igen för första gången sedan oktober förra året. Men här är jag, och jag känner att jag kanske ska börja blogga regelbundet igen. Jag gick in på min fråga/undersökning där jag undrar vad folk har för erfarenhet av ätstörningar. Jag blev förvånad när jag såg att 7% önskade att de hade en. När jag var yngre önskade jag att jag skulle få en ätstörning, men jag trodde jag var den enda, jag menar varför skulle man önska att man hade en ätstörning? Sedan fick jag en, det var inte lika bra som jag trodde att det skulle vara.

Nu har jag varit "frisk" från min ätstörning ett bra tag, jag går inte ens på ätstörningscentret längre sedan några månader tillbaka. Men nu känner jag hur jag håller på att falla tillbaka, och jag vet inte hur det får mig att känna. En del av mig vill det, åtrår det otroligt mcket. Medans en annan del inte orkar gå igenom det igen. Jag vill bara så desperat känna mig smal och vacker till studenten i sommar. Jag vill återfå kontrollen över min kropp och mitt ätande.

Häromdagen pratade jag med en flicka i min klass som just nu går på en diet i stil med camebridge. Vi började prata och jag sa att hon ska vara försiktig så att hon inte får en ätstörning eftersom att det var så det började för mig. när vi satt där och pratade och hon sa att hon redan har börjat bli rädd för mat kunde jag inte låta bli att bli lite motiverad av henne. Jag kunde inte låta bli att önska att vi kunde bli "ätstörningskompisar". På pro-ana sidor läser jag hela tiden om folk som har vänner som är ätstörda och hur de hjälper varandra att hålla motivationen igång. Jag hade aldrig någoting sådant med någon när jag var sjuk, bara folk som inte förstod mig.

Nu vet jag inte vad jag vill göra med denna blogg. Enligt min undersökning på bloggen var det nästan 40% som svarade att de hade en ätstörning, alltså känns det ju som att det är folk med ätstörningar som främst dras till min blogg. Jag vill definitivt inte vara en sådan som uppmuntrat till ätstörningar, för det är inte glamoröst som så många tror. Men en liten del av mig skulle vilja driva en pro-ana blogg så att jag skulle få träffa folk som mig. Å andra sidan borde jag försöka hålla mig frisk. Åh, jag vet inte!

Finns det någon som läser detta med en ätstörning så snälla svara!

Detta är inte rättvist! Jag var frisk!! JAG VAR FRISK! Nu har jag hamnat i världens återfall som vissa dagar känns värre än det någonsin var innan jag blev "frisk". Och jag som trodde att det inte kunde bli värre än det var då.

Nu har jag precis suttit och hetsätit ihjäl min stackars mage. Jag var inte ens hungrig från början och endå tyckte jag av någon anledning att det var smart att trycka i sig 5 mackor med 30000 kg smör och ost på + ett glas oboy. Det är mer än jag borde äta på en hel dag.

Så nu sitter man här och ser gravid ut ungefär. Som att det vilken minut som helst ska gå hål på min mage och en läskig alien ska sticka ut.

Förra veckan kände jag mig så fin och duktig. Jag åt knappt nått på hela veckan. Jag gick ner lite mer än 3 kilo på typ 4 dagar och började äntligen känna mig slank igen :D

Sedan hände någonting, folk började övertala mig om att jag inte behöver gå ner i vikt, att jag borde äta. Och av någon anledning lyckades dom. Så nu sitter jag här med en matdagbok över veckan som gått och inser att jag ätit för en månad.

Jag överdriver inte om jag säger att hela förra veckans matdagbok innehåller lika mycket mat som en dag denna vecka...

Ush, nu är jag kluven, vissa dagar skulle jag göra vad som hellst för att gå ner i vikt medans andra känner jag mig helt okej, kanske till och med smal och fin. Blääääää, jag orkar inte med det här igen! JAG VAR JU FRISK!!!!

Ca 6h och 12min... Känslan av att jag var bra höll inte ens ett dygn... -.-"

Nu är jag tjock och dum igen.

Men känslan börjar komma tillbaka ännu en gång ^^ Så värdelösheten håller inte i sig lika länge som den brukar, det är ju trevligt :D

Imorgon ska jag vara fin och älskvärd igen. Allt som känns värdelöst med mig nu kommer att försvinna när jag sover. Det kommer att sköljas bort med John Blunds sand och så kommer jag att vakna som en fantastisk människa igen.

Fy, hur kan man helt plötsligt vara så känslig? Jag hatar det här, jag har gått runt i skolan och hållit tillbaka tårarna hela dagen, vilket inte fungerade alla gånger >.<

Jag har ändrat mig!! Jag vill att allt ska vara som vanligt, kan vi inte börja om Max? Kan vi inte bli jättekära igen? Kan vi inte gå tillbaka till att vara sådär gulliga och lyckliga tillsammans?! Snälla.

Jag blir så trött, jag kan inte sova, jag vill inte äta, jag har ont i hela mig... Detta suger.

Jag känner mig så patetisk, kan inte låta bli att titta på din facebook-sida var 5:e minut, och varje gång jag får ett medelande hoppas jag att det är du. Är det bara jag som tycker att det här är jobbigt? Jag vill att det ska vara som förut!!

Jag vet inte vad som händer... Idag gjorde jag och min pojkvän slut, tillsammans, ingen blev "dumpad". Men ändå, även om jag var med och bestämde detta sittar jag och gråter sönder mina ögon nu :(

Vi var ändå ihop i nästan 2 år, och detta var mitt första riktiga förhållande. Vi är fortfarande vänner, så det känns ju bra på det sättet men det är ändå tungt på nått sätt, riktgt tungt.

Och alla dessa känslor gör att allt annat också känns jobbigt. Har gått upp ca 5 kilo sedan skolan började vilket nu känns som världens undergång ungefär. Och jag kan inte låta bli att tänka på hur Max brukade hålla om mig och trösta mig när jag mådde såhär! Detta är fruktansvärt!

Jag är så rädd att min ätstörning ska slå tillbaka nu när jag är så känslig. Och det skulle innebära att allt det hårda arbete jag lagt ner på att bli frisk(are) skulle vara bortkastat! Jag vill ha någon som håller om mig på natten och viskar i mitt öra att allt blir bra tillslut.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vad gör man när hela värden smulas sönder framför ens fötter? Tar man bara skydd och gömmer sig och hoppas på att det går över snart?

Fyyyyyyyyy!!!!!! Jag mår dåligt, ont i magen, ont i själen, ont i självförtroendet... Gått upp 2 kilo på 2 dagar och idag har jag säkerligen gått upp typ 30 kilo >.<

Fyyyyyyyyy!!!!! Varför låter jag mig själv, varför låter ni mig?! Svullade ihjäl min stackars mage idag, typ 1000 liter glass, massa kakor, godis, mat, fett, socker... USH!!

Jag som var så lycklig för ett par dar sedan, mådde jättebra, kändes som att jag låg på en perfekt vikt (dög sålänge). Men jag ska alltid sabba det sedan. Och på tisdag börjar skolan... Jag som var så glad att komma tillbaks till skolan och chocka dem med hur mycket jag gått ner under sommaren min fantastiska personlighet...

Ska ju träffa min nya klass, vill att de ska se mig när jag är som bäst... Haha, som att jag kommer gå ner de kilona igen imorrn ;) Kommer ta flera veckor innan jag är där igen >.<

Jag ska bli nunna fast med mat. Jag kan bli vegeterian, jag hatar rött kött, man känner sig bara tung och för mätt efter. Kanske kan äta kykling och fisk och massor av grönsaker?!

Blääää, jag som mådde så bra, trodde jag höll på att bli frisk... Tänker inte få ett återfall, vill inte behöva gå till psykologen 1 gång i veckan. Börjar nästan gråta när jag tittar ner på min mage som är alldelles äcklig och stor. Dumma lår, dumma rumpa, dumma armar!! Kan man inte skära bort allt och bara vara ett skellet?

Nu har jag ätit skräp varje dag tror jag sedan ornö... Det är en vecka. Gått upp säkert 3-4 kilo. Ush!!

Ont i magen har jag också efter att ha suttit hemma hela kvällen och snuskat i mig tonvis med kakor. Fy vad äckligt det käns nu, jag riktigt känner hur magen sväller, fettet liksom krullar ihop sig såfort man inte står upp i total givakt och insugen så långt det bara går. Och låren blir kilometer-breda när man sitter ner.

Såg ett topmodel avsnitt där de var på go-seas (hur fan det nu stavas) och en av tjejerna blev ratad för att hon hade för stora lår...

Fy vad äklig jag är. Blä.

Jag förstår inte varför jag är så svag, varför har jag ingen självkontroll? Jag vet ju att jag mår mycket bättre när jag äter nyttigt. Innan Ornö var jag ganska nöjd med min vikt. Jag har alldrig vägt så lite som jag gjorde då. Och detta var bara en vecka sedan!! Jag blir så sur på mig själv! Att jag alltid låter det gå så långt?! Kan jag inte svulla någon dag och sedan sluta när jag märker att det har gått för långt?

Imorrn börjar jag en ny detox och klarar denna gång en hel kur! Hmm, ska jag spendera alla mina sisa kronor på detox-tabletter eller ska jag köra utan tabletter och bara äta den rätta maten? Om jag dessutom har tabletter kanske det är lättare att hålla sig till detoxen? Vi får se. Jag har inte så mkt annat att spendera det på endå. Pluss att min hälsa är viktigare än kläder och fina dreadloks... Mina feta lår måste bli inte så lika feta...

Just nu har jag jätteångest. Ett ganska bra tag nu har jag glufsat i mig rätt rejält med mat och godis m.m Men igår fick jag nog och bestämde mig för att ta mig själv i kragen och gå ner i vikt igen. Jag bestämde mig för att pröva på regnbågs-dieten, en riktigt extrem diet där man bara ska äta saker av en och samma färg under en dag. Och då menar jag inte ät allt du kan komma på som är gult en dag, nej det fins ett speciellt shema som man ska följa under en vecka.

Så igår sa jag att jag var magsjuk för att kunna följa dieten utan frågor.

Färgen var vit ochpå menyn stod ett halvt äpple till frukost, andra halvan till lunch och till middag en gurka. Idag var det gult så jag åt en banan till frukost, en till lunch och en dl majs till middag.

I dieten ingår även en dags fasta som skulle ha ägt rum imorgon. Allt som allt skulle jag ha fått i mig ca 690 kcal under hela veckan... Dvs ca en fjärdedel av vad man bör få under en dag. Inte bra.

Jag vet inte riktigt vad som fick mig att avbryta det, jag hade en perfekt plan som hade gjort att jag hade kommit undan med det tills dietens slut, men det brast. Jag misstänker att det berodde på besöket hos dietisten idag. Jag var inte direkt hungrig, det hade jag fixat med massor av vatten, så jag misstänker att det var mest psykiskt.

Men detta resulterade istället i att jag åt kanske lite för mycket istället. Eller aa, det var väll inte för mycket rent energi och näringsmässigt vad jag behöver, men av vad jag klarade psykiskt. Nu mår jag jättedåligt och önskar att jag inte hade avbrutit och inte avslöjat för mamma att jag hade försökt med det. Jag har börjat tänka på att det snart är sommar, snart måste jag visa min kropp i en liten bikini och jag kommer känna hur allas blickar och förakt bränner på min feta kropp när jag går där på stranden. Jag vill att Max ska kunna gå brevid mig och tänka, den där smala, snygga, sexiga tjejen är min! Jag vill att han ska vara stolt över mig. Jag vill att alla ska vara stolta över mig.