Jag som ätstörd har självklart tittat på mycket såkallad thinspo eller thinspiration, dvs bilder på mycket smala tjejer som ska hålla modet uppe att orka svälta. Söker man på thinspo på youtube finner man hur många videos som helst där man har gjort ett bildspel med någon fin musik till, gärna någon glad och upbeat låt som motiverar ännu mer. Jag har sätt en thinspovideo där de i texten till och med sjunger: "she's so damn beutiful".

Det finns inte bara en kategori heller, det finns real girl thinspo, hip bone thinspo, thinspo med bilder på bara magar eller någon annan kroppsdel. Det finns speciella thinspo videos som ska motivera till sommaren; med andra ord, det finns hur mycket som helst!!

Som ätstörd älskar jag dem, de "hjälper mig" att klara av hungern. Men den logiska delen i mig, den lilla del som inte är styrd av ätstörningen hatar dem. Vad fan är de bra för?!

Jag kan inte säga att jag inte hade haft någon ätstörning utan dem, men den hade varit fan så mycket mindre än den blivit! Thinspo har vattnat den.

Dessa videos är alltså inte till för att motivera till en hällsosam viktnedgång för att nå en bra idelvikt. Nej de är specifikt riktade till anorektiker, bullimiker m.m som strävar efter att bli så smala de bara kan.

Jag överdriver inte när jag påstår att dessa videos och bilder är en  bidragande faktor till människors död. När man har en ätstörning vill man se ut som de där människorna till vilket pris som helst.

Så sluta proklamera att svält är vackert!! Det är det inte! Det gör ont, man blir trött och yr, man blir grinig, till slut blir man ful och en dag kanske död. Inte vackert, inte glamoröst på något sätt! Ni lurar nya människor till ätstörningar varje dag!

Jag har en ätstörning och kan inte låta bli vilja se ut som flickorna på de där bilderna, det är ingenting jag tänker förneka, men jag försöker iallafall inte få någon annan att bli som jag!

Sa ju att jag skulle skriva ett till inlägg idag, och tydligen kom det inte fort nog... eller, Malin? ;)

Hade hänt mkt sedan jag skrev senast sa jag, och det har det. Jag har slutat gå i skolan, och sedan börjat igen ^^ Eller aa, jag hade ett möte med rektor och mentor för nå vecka sedan och bestämde att jag ska gå de roliga ämnena, dvs musikämnena, och sedan gå om ettan. Detta så att jag kan koncentrera mig på att bli frisk utan att behöva känna pressen från skolan.

Jag kan också berätta att jag för några veckor sedan skar mig i armen. Haha, inget konstig med det tänker ni, men det vart lite anorlunda denna gång. Jag mådde dåligt en dag och på kvällen fick jag världens största ångestattack men orkade inte prata med någon så jag tänkte att jag låser in mig på toaletten och gör några små rispor i huden så känns det bättre sedan. Jag skar några små ytliga sår på revbenen men det hjälpte inte så jag tröck till med kniven mot armen och drog till ordentligt, lite för  ordentligt tydligen, för plötsligt såg jag hur ett stort jack hade uppenbarat sig i min arm.

Det kom inte något blod (jag antar att ådrorna sattes i chock eller någonting liknande) så jag såg hur den vita vävnaden lyste med endast ett fåtal röda prickar i. Jag blev extremt shockad och totalt skräckslagen! Jag kunde inte fatta att det blev så djupt. Plötsligt började blodet rinna, det droppade på golvet, det kändes som att det var överallt. Men jag var tydligen tillräckligt klar i huvudet för att trycka ett antal lager toapapper över såret och sedan tvätta, torka och lägga tillbaka kniven i köket.

Efter allt detta gick jag in i mitt rum och väckte Max, han halvsov fortfarande och förstod inte riktigt vad som hände, men han sa åt mig att gå in till Mamma. Efter att jag gjort det stod plötsligt hela familjen runt mig i mammas rum, jag var i chock och satt och darrade och grät. Det pratades om att åka in till akuten och sy. När de kommit fram till att det var det bästa och börgade göra mig i ordning för resan började jag gråta och skrika att jag inte ville, jag var ju så trött, ville bara sova, ville inte lämna Max.

Det hela slutade med ett stygn utan bedövning med blå tråd. Jupp det var nog någonting av det mest spännande som någonsin hänt mig ^^"

Jag fick en intressant komentar av en Amanda på mitt inlägg om vad som egentligen är värt någonting här i livet. Och jo, det är klart att mål är bra att ha också, jag misstänker att det är målen som ger människan en känsla av mening... Ett syfte att fortsätta leva.

            Och du har absolut rätt i att det är resan dit som räknas. Men vi blir så uppslukade i hur vi kommer att må när vi väl är framme, helt absurt fokuserade på framtiden att vi inte känner efter hur resan dit känns, vi glömmer helt enkelt bort att leva resan. Istället ställer vi in oss på något slags-zombieläge, överlevnadsläge eller vad ni vill kalla det, under resan tills vi är framme vid målet.

Likt en löpare som sprungit så länge att han inte längre känner sina ben, men han är så fokuserad på målet att hans ben fortsätter gå automatiskt utan att han behöver tänka. Hjärnan blir som paralyserad, bedövad av framtidens guld och gröna skogar.

Men om vi bara lärde oss att skilja på nutid och framtid som två separata ting istället för att försöka leva i framtiden som någon slags idyllisk verklighet, kan vi kanske börja tänka på resan som det viktiga?

För när man tänker efter är det bara fånigt att försöka leva i någon fantasivärld som inte inträffat ännu.

Slutsats: Ha mål, men glöm inte resan, snälla, glöm inte bort att leva innan det är försent. Lev inte målet, lev resan!

Chattar med oskar http://thenamegiver.bloggplatsen.se/ och vi började diskutera vad som är värt någonting i livet. Jag har precis läst "tuesdays with Morrie" och den får en verkligen att tänka.

Varför jagar vi det perfekta livet senare, när vi kan må bra NU? Alla strävar efter att må bra, men inte just nu, vi tittar framåt.Tänker att när jag har nått min målvikt, då mår jag bra, då är allt perfekt. Eller när jag fått min befodran och har alla de där pengarna kan jag slå mig till ro och leva gott rästen av livet.

För det första, måste vi lida på vägen dit? Måste vi försumma det vi behöver nu bara för att nå någonting vi tror att vi vill ha sen? Tror ni att jag kommer ligga på min dödsbädd och säga: Det var ett bra val att strunta i att äta all den där goda maten som jag innerst inne ville äta, jag menar jag blev ju smal!

För jag tror inte det, jag tror inte att det betyder så mycket då. Ändå vet jag att jag kommer att fortsätta med det, för att jag så naivt håller fast vid tron på att jag kommer att bli lycklig när jag lyckats.

Och då kommer vi till "för det andra"... Blir jag det? Blir vi lyckligare när vi nått våra mål? Av egen erfarenhet kan jag säga nej. När vi når våra mål känns det tomt eftersom att vi förväntar oss så mycket mer. När jag hade nått min målvikt skulle ju allt kännas bra, allt skulle lösa sig automatiskt. Men det fungerar inte så, då behövs någonting nytt att sträva mot.

Kan man inte strunta i senare och tänka på nu? Hur mår jag nu? Hur vill jag leva nu? Vad behöver jag nu? Vad vill jag ha nu? So wat om jag inte är rik när jag är 30, är all stress och lidande på vägen dit värt det man får? Massor av pengar och en hjärtattack?

Jag kan lika gärna bli påkörd av en buss imorgon och dö. Man vet alldrig vad som kommer att hända så då kan jag lika gärna njuta av dagen. Men jag antar att det är lite derför vi gör det, det ger oss en falsk men trygg känsla av kontroll, det känns som att vi vet vad som kommer att hända. Vi vill kontrolera våra liv så hårt vi bara kan och tror att vi kan sätta vår framtid i sten om vi bara kämpar och lider tillräckligt. Jag antar att man tror att man ska bli belönad om man lider, för att man har orkat kämpa trots att det var jobbigt.

Men det är bullshit, vi borde bara må så bra som möjligt medans vi kan!