Jag fick just en flod av motivation och vill bara träna, men mamma orkar inte, mina vänner tycks inte vara intresserade och jag är inte jättesugen på att gå själv tyvärr.

Antar att jag får hålla mig till morgondagen. Men jag har gått en del i skolan idag, så det får väll duga.

Förlåt att jag inte har skrivit på ett tag, men jag har haft fullt upp.

Så min stegräknare har kommit om jag inte redan har skrivit det. Den funkar toppenbra!

Mitt mål varge dag är 11 000, men det tycks vara omöjligt när man inte har en massa ärenden att springa. Då måste man gå på promenad utan någon mening stup i kvarten och det känns lite tjatigt. Fast man blir grymt motiverad att gå överallt istället för att åka eftersom att man så välldigt gärna vill få ihop de där stegen.

Kanske går bättre när skolan börjar och jag faktiskt har en anledning att gå, bortsätt från hällsan.

Den räknar inte bara vanliga steg, den räknar även kalorier och arobiska steg, dvs. lite kraftigare steg i jämn takt minst 10 minuter i sträck. Den har värkligen överträffat mina förväntningar. Om ni vill skaffa en likadan heter den "Omron Walking Style One" och kan köpas för 249 + frakt på: http://www.stegraknare.se/default.asp?category=1

Jag har den vita så man kan ha den under en vit tröjja :D

Inatt satt jag uppe och pratade med lite vänner i en masskonvers på msn. Plötsligt blev jag jättehungrig så jag gick och åt en macka.

Efteråt fick jag dåligt samvete och önskade att jag inte hade ätit den, vilket jag av någon anledning sa till dem.

Efter följde en lång diskussion med pojkvännen i ett separat fönster där han undrade varför jag fick dåligt samvete av att äta och hur jag kunde förneka en ätstörning...

Det var en jobbig konversation, men jag tror det var precis det jag behövde. Han sa alla de där jobbiga sakerna som man värkligen INTE vill höra, men det var som sagt det jag behövde tror jag.

Nu känns det mycket bättre, han fick mig på bättre tankar och jag ångrar inte mackan längre. Det känns så grymt befriande!

Så TACK älskling, jag kanske inte lät så tacksam igår,

men det var somsagt jobbigt just då.

Jag är precis hemkommen från en fin promenad med mamman och hunden. Känns väldigt skönt att gå ut och gå det första man gör på morgonen, eller aa... "morgonen" ;P

Jag älskar känslan man får av att gå en riktigt bra promenad. Man riktigt känner hur kalorierna bränns ihjäl och självförtroendet blir på topp inom bråkdelen av en sekund.

Så nu sitter jag och äter mitt första mål klockan 15:00... kanske lite sent, menmen så blir det när man är morgontrött ;) Min lunch består av en naturdiet mealbar hazelnut och ett enormt glas isvatten.

Perfekt :P

Jag ska skaffa en sån där stegräknare som även räknar antal kalorier brända. Mamma har en och jag vill ha en likadan.

Jag bara känner redan nu att om jag har en sån kommer jag bli mer motiverad att ta promenader eftersom man har ett antal steg man ska gå om dagen. Då blir det roligt att gå eftersom man får en slags belöning i slutet av dagen för besväret, man får se hur duktig man varit.

Idag har jag lite panik. Jag vägde mig imorse och hade gått upp ett halvt kg.

Visst, de e inte mkt, men med tanke på att jag försöker gå ner i vikt känns det ganska surt att gå åt fel håll... Särskillt när skolan börgar snart. Vill gärna hinna gå ner åtminstonne 2 kilo till innan det är dags att träffa den nya klassen. Men nu börjar det bli ont om tid, därav paniken.

Alla säger att jag inte behöver tänka på min vikt, att jag är jättefin och absolut inte tjock. Men jag antar att de inte ser vad jag ser.

Men snart kommer jag att ha lyckats med mitt mål.

Har gått ner ungefär 13 kg hittills. Så jag vet ju att jag kan, och det är förmodligen det mest irriterande, att jag låter mig själv gå upp i vikt när jag vet att jag kan klara det motsatta.