Hon gick upp för trapporna utan att veta vad hon vågade förvänta sig. På utsidan spelade ett lugn men under ytan smög sig paniken på henne, starkare, och starkare. "Tänk om där bara finns supersmala tjejer som ser ner på mig... Jag kommer att bli utskrattad, jag är för fet för att ha en ätstörning!!"

När hon väl satt där i väntrummet och såg sig omkring, såg tjejerna faktiskt ganska normala ut. Inte alls de vandrande skellet som hon hade väntat sig att se, de vandrande skellet som hon drömde så om att likna.

"Cassandra?!" ropade en röst, två kvinnor stod mitt i rummet och tittade sig omkring. De såg vänliga ut, men också väldigt kliché för att vara psykolog och läkare. Prydliga kläder i tråkiga färger, den ena i medelåldern den andre äldre.  "Ja" Flickan reste sig upp och började gå mot kvinnorna, hennes mor lika så.  De pressenterade sig och tog i hand. "Vi ska vara här borta" sa en av dem och började gå bort genom korridoren.

"Så varför är du här, varför mår du dåligt? Kan du beskriva vad du tycker är problemet?" De fyra satt i fotöljer kring ett runt bord. Flickan som kände sig obekväm och inte riktigt visste vart hon skulle titta tänkte snabbt igenom ett svar. "Jag mår dåligt av att äta" sa hon "jag hatar min kropp, jag suger, jag är ful, fet, äcklig!" tänkte hon

"Ta av dig till underkläderna så ska jag bara undersöka dig". Den äldre kvinnan, läkaren, hade tagit med sig flickan in i ett litet rum tillägnat den medicinska delen av verksamheten. "Måste jag verkligen det?" tänkte hon medans hon började dra ner strumpbyxorna. Ångesten röt innom henne som ett vildsint hav, som gjort att krossa små oskyldiga båtar mot klipporna, en säker död.

"Varför lät du detta ske? Vill du inte vara smal? Vill du inte vara vacker? Var du i sådant behov av uppmärksamhet att du var tvungen att komma ut med din ätstörning? Tänkte du inte på vad det skulle göra mot dig i framtiden? Nu är du fast i strålkastarljuset, alla håller koll på dig!"

...

"VÅGEN!! Hon måste väga mig!" Detta var ett av de värsta scenarion som kunde inträffa.

"Jamen det här ser ju fint ut, inget farligt här inte. Nu kan du klä på dig".

Hon gick ner för trapporna, lättare på bröstet. Det var ju inte så farligt.

Jag hade ju trots allt gått ner ett kilo sedan sist.