Jag har inte skrivit på ett tag men det har hänt en hel del. En del bra saker, andra lite jobbigare.

Tyvärr känns det som att jag håller på att hamna i ett "anorektiskt" återfall... Men jag har förberätt folk i min närhet och sagt hur de kan hjälpa mig.

            Men jag vet att det finns många jag inte har pratat med om detta, som kanske inte ens vet att jag har haft dessa problem tidigare. Jag vet inte om det beror på att jag förnekade eller om jag skämdes, men nu har jag insätt att det bara blir svårare för mig om jag måste leva med det samtidigt som jag måste dölja det, så det är bra om ni vet.

Eftersom att Max var den utomstående som kom närmast detta har jag framför allt pratat med honom om vad han gjorde bra/dåligt förra gången, vad som hjälpte och vad som gjorde det värre.

Det hjälper inte att ni klagar och tjatar på att jag äter för lite, det nästan triggar mig att äta ännu mindre. Samma sak när ni säger att jag börjar bli för smal, det peppar mig att gå ner ännu mer i vikt.

När ni ger mig en komplimang under dessa perioder är det stor risk att jag vänder på den, min hjärna gör allt för att få det att bli negativt, för att liksom få nån slags begräftelse på att det inte bara är jag som tycker att jag är ful, tjock m.m Bli inte sura och tyck att jag inte kan se det som är bra, tro inte att jag bara vill fiska efter komplimanger när jag säger att jag inte håller med. Det är inte jag som pratar då, det är sjukdomen.

Det kan handla om ett enda ord som är fel. Om ni pratar om min längd och säger att jag är stor så kopplar jag det genast till tjock. Jag ser inte orden innan, som kanske säger: "Du är så vacker och stor (längdsamanhang)"

Jag hör: "Du skulle vara vacker om du inte var så jävla tjock!"

Jag vet att det är konstigt och ni kanske inte riktigt förstår det, men sjukdomen förvrider mina tankar.

Jag vill inte vara såhär, jag gör inte detta som något uppmärksamhetstrick för att ni ska tycka synd om mig, absolut inte! Jag kan nog inte förklara hur dåligt jag mår under dessa perioder, inte bara för att jag ogillar min kropp och allt det där, vad jag än gör mår jag dåligt. Om jag försöker äta mår jag jättedåligt och får ångest m.m Äter jag inte sårar jag andra vilket i sin tur gör att jag också mår dåligt. Så detta är extremt svårt för mig.

Jag skriver inte detta för att göra det jobbigt för er eller för att lägga något slags ansvar på er. Men när jag har pratat med en del människor tror jag inte de har förstått hur allvarligt det verkligen är, och jag tror att det är viktigt att ni vet det. Många gånger tror en del att det hjälper att säga "Du är bra och vacker som du är", men eftersom att jag inte kan relatera till de orden hjälper det faktiskt inte.

Ofta när min hjärna söker förklaringar till varför ni säger sådant säger den att det är för att ni tycker synd om mig, eller ni orkar inte höra mitt gnäll, eller extrema saker som att ni tycker att jag är så äcklig och ful och vill bara slippa tänka på det så då säger ni att jag är fin i hopp om att jag ska sluta prata om det. Så illa fungerar min hjärna i dessa perioder.

Självklart hoppas jag att jag inte alls håller på att få något återfall, att det bara är ett falskt alarm, men jag vill att ni är berädda om det nu skulle vara äkta.

Om ni undrar någonting om detta är det bara att fråga, ni kan komentera på inlägget så ska jag försöka svara så gott som möjligt. Men jag vill att ni förstår att det här är känsligt för mig, så det är nog bra om ni frågar här och inte IRL. Inte bara för att jag kan bli ledsen och tycka att det är obehagligt, men också för att jag kan ha svårt att förklara någonting om jag inte får sitta och tänka i lugn och ro på hur det värkligen är. Här kan jag vara ärlig, i värkligheten finns det en risk att jag hamnar i försvarsställning där jag förnekar.

Tack för att ni läste.